Imorse sprang jag en halvmara (med lite bonus)! Det känns rätt crazy då jag aldrig har sprungit så långt (uppmätt) förut. Nice!
Det blev dock ingen rekordrunda då jag plöjde på i min vanliga15 kilometers takt och sedan vips! tog batterierna slut vid km 13. Plötsligt ville jag bara hem till familjen och gråta, det tycktes som om löpningen bara var ett intresse utan substans och att det var slut med att låtsas vara en löpare fast 12 km tog 90 minuter. Så mycket annat borde gå före....runt runt i hjärnan tills jag effektivt under en gatulampslängd hade psykat sönder mig helt.
Jag åt en dubblis, två vita formfranskor med 150g kycklingfile mellan, medan jag gick upp för en backe på en hel km och mediterade. Jag skulle kanske ätit frukost först, kanske sovit längre innan, kanske skulle valt en mer naturlig del av dygnet till mina påhitt, kanske skulle inse behovet av att inte behöva prestera så mycket. Jag kanske skulle ta mig hem iallafall innan jag lade skorna på hyllan. Det var en deal.
Där i morgonens halvdunkel kom en lastbilschafför dundrandes för att se en reflexklädd människa med pannlampa, alltså bara en pöl ljus under omständigheterna, gå på vägkanten och äta en macka medan denne drack för hjärtats lust ur slangen från ryggsäcken, halvgrinandes.
Lyckligtvis rådde den inbillade om inget annat, effekten av mackan bot på lite av bristen på energi och engagemang och jag kunde fortsätta att rulla nedför den långa nedförsbacken som kom på andra sidan. Väl jag nått botten på backen var läget annorlunda, då kändes det bättre. Jag var väl ingen stjärna nej, men dagen var inte spilld- den hade ju bara knappt börjat! och inte skulle jag ångra mina km väl jag kom hem.
Mål för rundan fick bli att bekvämt ta mig hem och helst nå vår postlåda efter 21 kilometer. Jag hade ju så gärna viljat ha den där halvmaran i ryggen ett tag nu.Jag tog bitvis skoterleden, såg solen stiga varpå allt blev täckt i dis, mycket vackert. Mycket gång varvat med långsam lunk sista biten innan jag klättrade upp på skoterleden som precis höll för att gå försiktigt på men inte springa då man sjönk genom skaren.
20 km passerades medan jag gick onöjd och butter uppför berget på skoterleden, rätt mör i bakdelen. Hörde Jocke Berg sjunga om att han valt fil och nu var svart och vit inuti och så rätt som det var hade jag nått målet - 21 km passerade och snart hemma.
Det är så synd att jag inte förrän flera timmar senare kunde glädja mig åt min bedrift och inte fokusera på att det tog för lång tid etc etc. Men det är ändå framsteg, förut skulle jag inte glatt mig alls.
No comments:
Post a Comment