Jag har inte tränat "som folk" på 3 veckor nu, för lite km, etc och som krydda på moset en riktig dealbreaker i form av den där förbenade förkylningen.
Jag ger mig själv tills den första januari att sluta vara en bäbis och bli frisk. Stenhård deadline minsann, skriven i sten utan minsta tecken till flexibilitet ;)
I vilket fall var jag idag ute för andra gången på mina brand spanking new längdskidor, och redan fast jag mest drar mig med armarna uppför backarna går det lika fort som när jag springer 5 km!
Ca 40 minuter och nej ingen toppen tid, men jämförelsen är klar.
Så för att jaga alla tankar om att börja skidorientera istället sprang jag även ett varv i elljusspåret och det kändes så flygande lätt att rulla hela 2.5 km i 6:30 fart att man skämdes.
Mina armar var evigt tacksamma för att de slapp vara med längre och benen var pigga.
Lägg nu till detta att min puls är ca 20 slag högre än vanligt i vila vilket innebär att något är på g men inte brutit ut på riktigt än så kändes allt inte tröstlöst längre.
Är f ö väl medveten om att det var urkorkat att sprätta runt och springa istället för att lunka, vilket var tanken med att åka längdskidor = 0 fart och puls, men huvudet måste få vara dumt ibland.
Jag kan ju faktiskt bara jag vill!
No comments:
Post a Comment