Jo för att snorfrustande få känna på ensamheten. Den ensamhet som uppstår när snön viner runt ens buffbeklädda öron och när pannlampans sken är det enda som ger en hint om att ett landskap döljer sig bakom det kompakta mörkret står endast att jämföra med den ensamhet som man upplever inne på sin andra saltsmakande timme i myggornas sällskap med grusorsakade blåsor överallt på fötterna klockan 23 en sommar kväll.
Ensamheten är en inre kamp och ett grepp man håller runt sin egen förmåga, rörelsen är naturlig men driften att fortsätta fastän kroppen protesterar är absolute inte det. Man kämpar inte mot sig själv utan med sig själv, lockar och pockar för att visa att man minsann aldrig tvekade på att man var kapabel till bedriften.
Man är i total harmoni med sig själv för man orkar inte annat. Hjärnspökena lättar greppet, ett monotont kraftfullt löpsteg är kryptonit mot dem. Nirvana uppnås för man orkar inte ens käfta emot sig själv. Man är fullt medveten om varje sten som kryper in genom de där förhatliga meshpartierna på skorna samtidigt som man är långt långt borta, inne i sig själv helt tyst och utan protester. Man accepterar sin kropp, oavsett hur den ser ut är de kapabel att göra det du ber den om och man accepterar sitt sinne- det klarar av att få dig att fortsätta oavsett om du anses vara gristjurig eller en jävel att ha att göra med.
Det är en märklig men underbar känsla när de första knackiga fem kilometrarna gått och man kommer in i steget och andningen,man hittar rytmen det känns som hela världsalltet rör sig i. Man kan knappast beskriva det som runner's high, runner's extinction är mer passande när man känner att man likt en snäll pusselbit lägger sig till rätta bland de andra pusselbitarna och upptas i en kollektiv existens. Man bygger en tillit till sig själv som blir grunden för mental och kroppslig utveckling. Det är inte konstigt att man blir fast så snabbt.
No comments:
Post a Comment