Ja mina kära, det var ett äventyr i Vålådalen. Det var ruskigt vackert - att stå på toppen av ett fjäll, se ut över en sjö, se fjället mittemot och veta att där uppe var man för en timme sedan. Det är mäktigt. Man får för sig att människokroppen måste användas till sådant, att arbeta sig fram mot robust hälsa och välbefinnande genom flera timmars endorfinduschar. Jag blir så lycklig av sådana här saker att jag inte kan formulera korrekta meningar efter ca 3 h, allt jag gör är att pipa av lycka och ge pepp i form av korta fraser till allt jag ser. Jag high fivar kilometerskyltar för att allt i universum hör ihop och att allt måste få ta del av lyckan. Det var så vackert att varje steg borde vara en bild, men man förstår inte stigningen och häftighetskänslan ur en bild.
Starten gick i Edsåsdalen, på en åker som sluttade nedåt. Från den arbetade vi oss från en skogsbilväg in på en mycket lerig stig som sedan kringlade och ringlade hela vägen upp på fjället. Innan jag hann första kilometern hade jag redan trampat av mig skorna två ggr. Första panikattacken 3 km.
Det var såsigt värre och halva fältet hade redan hunnit genom och trampat upp det ytterligare. Man tror lite naivt att lutningen någon gång skall övergå i platt, bara som paus men icke. Motluta efter motluta stiger allt brantare tills skogen är ett minne blott. Plötsligt kommer man upp dit det är soligt och en aning plattare. Man ser utsikten - den mäktig! Man kunde se ned över hela dalen, en bonde som eldade, vattnet och de andra ringlande längs stigen uppåt. Där uppe stod funktionärer och fotograferade, jag gjorde tummarna upp och tjoade lite. Sedan sprang jag fel trots att de sa åt mig vartåt jag skulle. Oops. Okontaktbar? Nästan. Upp på absoluta toppen och stämpla. Pip.
Sedan ned igen. 7 kilometer rätt ned till Ottsjön. Låt benen gå över stockar och rötter, genom lerbad på lerbad och såsmåningom genom myrmark. Man fick springa ett tag på spångar för att omgivningen var så blöt. Det var häftigt. Runt en inhängnad med getter och fortsätt nedåt. Sprang om massor.Går skitbra! Vittring på pallplats tamejfan! Så kom man ned och sluttningen börjar åter stiga åt fel håll. Fikapaus vid kontroll, go'bulle, sportdryck och vatten. Knähelvetet börjar vara kinkigt out of the blue. Vristerna känns väl tänjda och instabila efter ruschen nedför. Träffar en arbetskamrat som hade stuga i närheten, hon hejade friskt på. Talar lite med en skadad medtävlare peppar och hejar på. Hon måste tyvärr bryta.
Nu är det är dags för Ottfjäll.
Promenad. Ont knä gör att resten blir promenad och alla de där löparna springer om igen och flinar. Arrgh!! Uppför går det bra trots mycket stora stenar. Kvällen innan klippte jag sönder stortårna så blod/västska/varet kunde rinna ut. Slår i stortårna. Skriker av samlad frustration. Ensam i snigeltakt. Snart hinner de sista ikapp. Dåligt humör. Vandrar så snabbt det går uppför. Träffar på ett gäng islandshästar med ryttare som hejar på. Inte alls trött bara frustrerande ont. Ser fler löpare framför- inte så långt efter ändå! Så blir det nedför, bred fin väg skulle kunna tjäna mycket tid men får linka i sidled nedför tack vare knäet. Passerar högfjällshotellet.Frustration. Når så småningom Nordbotten och nästa fikakontroll med dåligt humör och uppgivenhet. De sista löparna är ikapp nu och uppsamlingslöparen försöker peppa på. Går snabbt iväg mot Välliste - väggen, där det är omöjligt att springa mer.
Lodrät är stigningen uppför Välliste - ett rakt spår upp upp upp är stigen. Dricker ur fjällbäckar och blir mer och mer less. Panikattacker - omöjligt att andas. Pip och väs. Om och om och om igen. Svär och går vidare. Tar sikte på gubben framför som stavgått ändå hit. Träffade honom vid förra kontrollen också. Gnetar uppför i maklig takt, fot för fot framåt. Hänger av de sista löparna och går så snabbt jag kan då det planar ut halvvägs uppe. Gör mer ont. Även i små nedförslutor får jag gå i sidled. 30 km, bara 13 kvar. Drar ifrån uppför, blir efter nedför. Insanity att bryta! Inte det minsta trött i benen - känns hånfullt. De sista springer om och säger att det bara är att bita ihop, de har samma problem men kan ju springa! Då kan jag också kom igen. Men nej, inte ett steg går det. Surt surt. Går vidare, närmar oss toppen. Uppsamlingslöparen plockar bort banan efter mig. Säger åt mig att skynda på, snart uppe nu. Jaja, snar snart. Väl uppe plockar jag ihop en mugg godis och fortsätter genast. Måste skapa lite avstånd till uppsamlingslöparen, varje nedförssteg smärtar och nu är det 8 km kvar från Vällistes topp ned till Vålådalens fjällstation. Lika rätt ned som det var rätt upp hit. Bittert bittert, skulle kunna tjäna så mycket tid!! Men får vackert gå sidledes ned. Lägger inte märke till om det är vackert eller inte längre, bara ont. Gråter svär och lyssnar på Eddie Meduza, snart nere. Allra sist. Fler panikattacker. Omsprungen av sista löparen med 5 km kvar. Han plockar bort banan men säger att jag hittar, inga problem. Ok tänker jag. Kommer ut på grusväg som sluttar rätt ned även den. Powerwalkar utav helvete fast det gör ont. Måste gå i sidled i de allra brantaste delarna sedan snabb powerwalk in på elljusspåret som är upploppet. Spring! ropar uppsamlingslöparen, du kan springa i mål! Nej, säger jag det går inte. Bara överansträngd säger han, pain bara weakness leaving the body. Nej säger jag, jag går. Provar springa några steg, gör för ont.
Så till slut framme vid fjällstationen och springer med uppsamlingslöparen de sista metrarna in i mål! Det gör ont men alla applåder och hejarop från de som väntar på mig som siste man tar bort det tillfälligt. Uppsamlingslöparen berömmer och skakar hand, jag vill bita strupen av honom. Hade sprungit banan 3 ggr denna vecka, tacka fan för att han inte är berörd! Jag lämnar sportident grejen till speakern och går in för att duscha. All lera och bottenlösa träsk har gjort fötterna till blåsiga köttsår. Tejpar med Pillis tejp (tack som fan!!!!) så jag kan ta på skor och gå till banketten.
Vilket äventyr!!! Inte ett uns träningsvärk står jag med efter äventyret tack vare ett uslingsknä. Lite snopet måste jag säga.
Alias teammember grejade galant 13 kilometraren medan allt detta went down! Good job!
Starten gick i Edsåsdalen, på en åker som sluttade nedåt. Från den arbetade vi oss från en skogsbilväg in på en mycket lerig stig som sedan kringlade och ringlade hela vägen upp på fjället. Innan jag hann första kilometern hade jag redan trampat av mig skorna två ggr. Första panikattacken 3 km.
Det var såsigt värre och halva fältet hade redan hunnit genom och trampat upp det ytterligare. Man tror lite naivt att lutningen någon gång skall övergå i platt, bara som paus men icke. Motluta efter motluta stiger allt brantare tills skogen är ett minne blott. Plötsligt kommer man upp dit det är soligt och en aning plattare. Man ser utsikten - den mäktig! Man kunde se ned över hela dalen, en bonde som eldade, vattnet och de andra ringlande längs stigen uppåt. Där uppe stod funktionärer och fotograferade, jag gjorde tummarna upp och tjoade lite. Sedan sprang jag fel trots att de sa åt mig vartåt jag skulle. Oops. Okontaktbar? Nästan. Upp på absoluta toppen och stämpla. Pip.
Sedan ned igen. 7 kilometer rätt ned till Ottsjön. Låt benen gå över stockar och rötter, genom lerbad på lerbad och såsmåningom genom myrmark. Man fick springa ett tag på spångar för att omgivningen var så blöt. Det var häftigt. Runt en inhängnad med getter och fortsätt nedåt. Sprang om massor.Går skitbra! Vittring på pallplats tamejfan! Så kom man ned och sluttningen börjar åter stiga åt fel håll. Fikapaus vid kontroll, go'bulle, sportdryck och vatten. Knähelvetet börjar vara kinkigt out of the blue. Vristerna känns väl tänjda och instabila efter ruschen nedför. Träffar en arbetskamrat som hade stuga i närheten, hon hejade friskt på. Talar lite med en skadad medtävlare peppar och hejar på. Hon måste tyvärr bryta.
Nu är det är dags för Ottfjäll.
Promenad. Ont knä gör att resten blir promenad och alla de där löparna springer om igen och flinar. Arrgh!! Uppför går det bra trots mycket stora stenar. Kvällen innan klippte jag sönder stortårna så blod/västska/varet kunde rinna ut. Slår i stortårna. Skriker av samlad frustration. Ensam i snigeltakt. Snart hinner de sista ikapp. Dåligt humör. Vandrar så snabbt det går uppför. Träffar på ett gäng islandshästar med ryttare som hejar på. Inte alls trött bara frustrerande ont. Ser fler löpare framför- inte så långt efter ändå! Så blir det nedför, bred fin väg skulle kunna tjäna mycket tid men får linka i sidled nedför tack vare knäet. Passerar högfjällshotellet.Frustration. Når så småningom Nordbotten och nästa fikakontroll med dåligt humör och uppgivenhet. De sista löparna är ikapp nu och uppsamlingslöparen försöker peppa på. Går snabbt iväg mot Välliste - väggen, där det är omöjligt att springa mer.
Lodrät är stigningen uppför Välliste - ett rakt spår upp upp upp är stigen. Dricker ur fjällbäckar och blir mer och mer less. Panikattacker - omöjligt att andas. Pip och väs. Om och om och om igen. Svär och går vidare. Tar sikte på gubben framför som stavgått ändå hit. Träffade honom vid förra kontrollen också. Gnetar uppför i maklig takt, fot för fot framåt. Hänger av de sista löparna och går så snabbt jag kan då det planar ut halvvägs uppe. Gör mer ont. Även i små nedförslutor får jag gå i sidled. 30 km, bara 13 kvar. Drar ifrån uppför, blir efter nedför. Insanity att bryta! Inte det minsta trött i benen - känns hånfullt. De sista springer om och säger att det bara är att bita ihop, de har samma problem men kan ju springa! Då kan jag också kom igen. Men nej, inte ett steg går det. Surt surt. Går vidare, närmar oss toppen. Uppsamlingslöparen plockar bort banan efter mig. Säger åt mig att skynda på, snart uppe nu. Jaja, snar snart. Väl uppe plockar jag ihop en mugg godis och fortsätter genast. Måste skapa lite avstånd till uppsamlingslöparen, varje nedförssteg smärtar och nu är det 8 km kvar från Vällistes topp ned till Vålådalens fjällstation. Lika rätt ned som det var rätt upp hit. Bittert bittert, skulle kunna tjäna så mycket tid!! Men får vackert gå sidledes ned. Lägger inte märke till om det är vackert eller inte längre, bara ont. Gråter svär och lyssnar på Eddie Meduza, snart nere. Allra sist. Fler panikattacker. Omsprungen av sista löparen med 5 km kvar. Han plockar bort banan men säger att jag hittar, inga problem. Ok tänker jag. Kommer ut på grusväg som sluttar rätt ned även den. Powerwalkar utav helvete fast det gör ont. Måste gå i sidled i de allra brantaste delarna sedan snabb powerwalk in på elljusspåret som är upploppet. Spring! ropar uppsamlingslöparen, du kan springa i mål! Nej, säger jag det går inte. Bara överansträngd säger han, pain bara weakness leaving the body. Nej säger jag, jag går. Provar springa några steg, gör för ont.
Så till slut framme vid fjällstationen och springer med uppsamlingslöparen de sista metrarna in i mål! Det gör ont men alla applåder och hejarop från de som väntar på mig som siste man tar bort det tillfälligt. Uppsamlingslöparen berömmer och skakar hand, jag vill bita strupen av honom. Hade sprungit banan 3 ggr denna vecka, tacka fan för att han inte är berörd! Jag lämnar sportident grejen till speakern och går in för att duscha. All lera och bottenlösa träsk har gjort fötterna till blåsiga köttsår. Tejpar med Pillis tejp (tack som fan!!!!) så jag kan ta på skor och gå till banketten.
Vilket äventyr!!! Inte ett uns träningsvärk står jag med efter äventyret tack vare ett uslingsknä. Lite snopet måste jag säga.
Alias teammember grejade galant 13 kilometraren medan allt detta went down! Good job!
No comments:
Post a Comment