HK maran: done!

Höga Kusten Marathon, 5:23:35 (PB på distansen med 20 min) Puls: 163/181 Tempo: 07:42/04:30 Regnet öste ned med högst korta avbrott för duggregn men nu är det gjort, min första mara är komplett! Häftigt att lägga grunden till rutin! Drack sportdryck och vatten på varje kontroll under varvet, totalt 3 st. Modigt då jag aldrig testat sportdryck tidigare utan brukar improvisera med vad jag hittar hemma. Petade i mig cola med resorb också (cherry och vanilla, don't hate me please) och totalt 5 bars. Massor med mat mot vad jag brukar ha med på långpass men det fungerade mycket bra! Tror jag kan tacka moffandet av mat för att jag kom i mål till slut. Supernöjd med planeringen av kläder (soc tröja, kompressionsshorts från under armour), det enda som gav skav var pulsbandet och sportBHn (i halsen?) men då var dessa brännande istället. Vädret var inte det bästa då det spöregnade mestadels med korta avbrott för duggregn. Att föredra framför gassande solsken dock. Som vanligt kunde jag inte sova inatt utan fick kanske 4 h sömn inatt utspridd under natten. Lyssnade på regnet och tänkte "nej nej nej" och lika motiverande saker. Inte så roligt att springa i spöregn tänkte jag. Varv 1 När startskottet small stack fältet iväg (totalt 10 tävlande damer många fler herrar), lärd från tidigare lopp ställde jag mig långt bak och lät dem sticka. Jag beslöt att hålla koll på pulsen för att ha något som hindrade att jag stack iväg i ivern, försökte hålla mig mellan 70-75% av max. Det var en rätt bra strategi. Första varvet gick på uppskattningsvis 65 minuter, lite snabbare kanske - garmin connect vill inte ladda upp pass så jag kan inte säga säkert, men jag kan lugnt säga max 65 minuter. Slängde en koll på klockan då en timme passerat och jag hade då hunnit 9.33 km. Det var härligt att få sträcka ut efter att knappt sprungit något under veckan och därför svårt att begränsa farten i början, kilometerna verkade bara rinna iväg och snart var det dags för varvning. Början på varvet var uppförsbacke och andra halvan nedförs/platt därav upplevelsen att kilometrarna bara flög! Vid varvningen var jag dock ensam och förblev ensam i stort sett resten av tiden i rörelse. Halvmarathonlöparna skulle precis till att starta då jag passerade och speakern uppmanade dem att heja på mig som kom ensam långt efter de andra. Det var en rätt häftig upplevelse att alla de där människorna hejade på mig. Humöret var verkligen på topp under detta varv, jag hejade på alla kilometerskyltar och flög fram med ett stort leende. Det var härligt att känna hur allt stämde! Varv2 var lite jobbigare men inga större farligheter förutom den monstruösa 1.5 km backe som börjar varvet. Jag gick stora delar och beslöt mig för att tillämpa denna strategi i alla backar för att vara fräsch till AXA fm nästa helg. Lite pansy kanske men hellre det än ont i knäna. Halvmaralöparna hejade även de då de passerade mig, superkul. Jag peppade på (skrämde the big J ur en dam som passerade helt i bubblan varpå jag ropade "kom igen, ser bra ut!!" bakom henne, hon studsade en halvmeter upp i luften =D) och fortsatte lunka på. Det märktes att denna distans förekommit ofta i min träning då jag kunde trycka på och göra godkända km tider trots att jag gick i backarna. Snittade 6:50/ km fortfarande vilket var målet. Vid varvningen väntade kamraten med pepp och upplyftande ord om hur snabbt jag varvat första gången, det var skitkul att höra! Jag pratade med funktionärerna och ville att alla skulle få en dos solsken i det regniga vädret. Ropade vid varvningen: "Bara 2 varv kvar!!" vilket lockade till stora skratt. Varv 3:Efter 25 km gick jag in i någon slags dipp där benen inte ville alls längre så jag åt bar och drack för att tanka upp igen, blev omsprungen av ledaren här också. Det blev lite bättre men andra halvan av varvet blev tufft. Passade också på att tappa telefonen och var tvungen att mecka lite med den för att få igång musiken igen. Inget jag blev ledsen över då jag inte orkade mer kändes det som, har ofta sprungit upp till 25 km och det märktes, benen tog tvärt slut. Måste få in mer långa pass tills nästa gång. Men jag tänkte att det ger sig och tvekade aldrig en sekund på att jag skulle slutföra. Fanns inget alternativ för min del någon gång. I huvudet fortsatte jag att med jämna mellanrum upprepa "Om jag springer ett marathon, vill du ligga med mig då?" vilket fick mig på rätt gott humör igen. Jag fortsatte gå i uppförsbackarna och peppa passerande mot varvning igen där kamraten väntade och meddelade att jag såg oförskämt pigg ut. Jag kände mig lite smått hyper och kunde knappt sluta prata. Det går fort upp och ned! Alla millöpare för dagen var med på detta varv, mycket peppiga -särskilt de äldre männen som undrade varför jag gick, marathons sprang man ju? Varv 4: Jag var helt ensam ut på varv 4 och trodde i mitt stilla sinne att jag var siste man på banan. Det visade sig att det fanns en till vilken låg ett halvt varv före men som jag kom ikapp sånärsom på 3 minuter till slut! Häftig känsla. Varvet gick snabbare än det tredje men bjöd på mycket gång. Ont i lungorna och en panikattack på hälften hjälpte inte, men jag sade till mig att huvudet inte skulle få stjäla det här från mig och fortsatte ändå. Just panikattacker är ett jävla påfund, helt opåkallad kom den. De vid vätskekontrollen jag passerade då måste verkligen ha funderat då jag försökte vara klämkäck medan jag inte kunde andas och gråten var nära. Hemvärnet handahöll vätskestationerna och sjukvården. En sjukvårdare passerade mig i en buss inte mindre än 3 ggr på detta varv, plockade ihop vätskan samt förhörde sig om jag trodde jag skulle slutföra. Ja det är ju farligt med avbrutet svarade jag vilket bemöttes av ett flin innan föraren fortsatte. Jag fortsatte också och höll tempot uppe rätt bra mot varvet innan. Så såg jag en ensam löpare långt långt före på varvet, det gav stark motivation att fortsätta snabbare. Jag mötte alla tävlingsdeltagare på väg hem i bil under detta varv, många tutade och hejade. Jag gav tummen upp och flinade allt vad jag var värd för att visa att jag skulle greja det här. Målgången: Så till slut kom jag till målet joggandes och där stod mannen som gått in just före mig. Han gav mig en kram och en ursäkt för att han skyndat sig. Fortfarande endorfinhög skrattade jag bara och provade lite höga knän och spänsthopp för att se om benen var med. De var de, hyfsat. Sedan övergick jag (efter att nästan glömt min surt förvärvade medalj) till att beskriva vattenpölarnas form för kamraten som ledde mig bort till duscharna. Humöret var det verkligen inget fel på! Det visade sig att mannen sprungit över 170 marathons, mycket imponerande! Himla kul att gå i mål på maran där jag ådrog mig en stressfraktur sist och inte kunde springa på flera år tack vare en skada som vandrade från del till del i benet. Det motiverade mig mycket att ha det att ge marajäveln spö för! Nu har jag hunnit stelna till och äta för en smärre armé spartaner samt sett lite Star Trek, en rätt lyckad raceday alltså.