Det är jobbigt nu

Ibland sätter den klorna i mig, mitt kära ätmonster. Idag var en sådan dag.
Jag öppnade veckan med att äta sockerkakssmet till lunch igår, sedan köpa 3 hg kola på IKEA och smälla i mig det till kvällsmat och frukost. Sedan rullade det på med en överhoppad lunch idag och en mil i motionsspåret.
Det känns inte av första dagarna att man äter dåligt, klart jag vet det! Men inuti känns det ordentligt, jag vill göra det där förbjudna som det nu var 9 månader sedan jag sist gjorde.
Det är verkligen textbook example när man skriver ner det för sig själv men ändå kan jag inte få det att gå ihop inne i huvudet

Det är ingenting jag vill gnälla om och göra mig till offer för eftersom det alltid slutar som ett val för min del. Jag kan slippa må dåligt för en stund när dessa känslor tränger sig på och då gör jag det. Det är mitt tillkortakommande, det är allt jag kan förklara det som. Jag vet ju att måendet aldrig blir bättre av de tusen mackorna eller kolorna, whatever men jag gör det ändå.

Tusen gånger har jag försökt, terapi har försökt- jag vet att det är pågrund av mitt mående jag gör det, mer fett i kosten, mer fullkorn, mindre socker. Skomakare bliv vid din läst, jag börjar ge upp.

Samtidigt är det just den viljan att aldrig ge upp som gör det hela så hopplöst, jag vill ju verkligen äta balanserat och bra- hälsosamt utan socker och transfetter och e nummer MEN det slutar alltid med att måttan försvinner och vikten med den. Så jag försöker igen och tyvärr har jag misslyckats igen. Jag lever fortfarande i tron om att en dag klarar jag det, men det var inte idag.

Det var en annan sak när jag gick ner i vikt på monstrets vilja det erkänner jag, då såg jag det inte som något problem öht utan bara simpel logik men allteftersom har spelets regler förändrats och nu finns det inte en rätt sida att hålla sig på utan allt blir fel. 20 kg har jag gått upp och de vill jag bli av med men mest av allt vill jag bli av med monstret som vet alla kcalinnehåll  utantill och som får panik då gränsen överskrids.

Det är mitt största fel och det som skapar stressfrakturer och skador, jag vet att det är fruktansvärt kontraproduktivt men jag kan inte sluta. Det ger mig fightingspirit att tänka på de ultralopp jag vill springa och hur en trasig kropp inte tar mig dit men jag kan inte luska ut en plan att ta mig dit.