Min träningkarriär och tungviktskarriär i kort:
1990->2003, lite promenadridning. That's it.
2003->2005, tävlingsridning, karate, löpning, tae-kwondo, styrketräning, boxning, powerwalk
ÄSen debuterar viktras på tot ca 24-26 kg
2006->2008, karate, powerwalks
Håller vikten på den nya låga
2008->2009, löpning -> skadade knän-> styrketräning endast
Plus 16 kg, ingen löpning bara aptit och ångest över den2009->2010, styrketräning, gymcardio
Plus 12 kg, konstant hetsätning med kompensation, bulimin framträder
2010-> 2011, löpning
Långsam viktminskning, minus 9 kg
Vilken jojoeffekt! Sambandet mellan sk ångestnivå och kcal intag är inte så svår att se. MEN problemen blir nästan alltid värre när jag börjar träna ordentligt eftersom jag tycker att det är så kul!
Jag vill ffa springa längre och längre, jag gillar att ta mig runt i naturen till fots, men där blir problemen stora eftersom rörelse kräver energi. Jag vet att den gör det, men jag lyckas inte få in det i hjärnan. Där finns kopplingen ökad motion = späkning solklar. Allt det har gett mig är viktuppgång på viktuppgång eftersom marginalen blir mindre och mindre.
Det sista årets viktnedgång härrör från mindre tanke på vad jag stoppar i mig, är det inte lustigt? Men det var inte poängen.
När jag började löpa 08 var poängen att vara slim och snygg till skolstarten, för det är ju alla löpare så jag sprang för kung och fosterland. Efter ett tag lärde jag mig att uppskatta träningen för sig ist för ett evigt km till kcal konverterande men den där slimma snygga löparkroppen uteblev.
Jag blev hungrig av all motion och skulle ju gå ned i vikt så jag fick inte äta mer än "rimligt", såklart hjälpte detta hetsätningen på traven och födde detta kompensationstänk. Nu är det mer en vana, jag reflekterar inte över den. Så i slutet av sommaren stod jag där i ett provrum och grät över de byxor jag provade, de var stl 44 för att låren skulle få plats, i midjan fick det plats en lika bred som mig till. Hade löpningen gett mig det jag ville? Nej inte kortsiktigt.
Långsiktigt?
Långsiktigt drog jag under min ursprungliga kompensationslöparbonanza på mig mina skadeproblem, knäskadorna, samt en stressfraktur i ena foten som gjorde det omöjligt att löpa under en lång period. Samtidigt drog överträningen igång sömnsvårigheter och fördjupade depressiva tendenser så att jag under 2.5 års tid inte sov och var konstant nertrampad i skoskaften. Detta påverkade såklart hela livssituationen under ett långt tag.
Den kortsiktiga förlusten inträffade alltså även fast jag inte gick ned ett gram och därför måste man anse hela projektet misslyckat, i inget perspektiv vann jag någonting på självplågandet.
Så 2010 tar jag åter på mig löparskorna och sätter igång. Vad händer?
Jag springer längre och längre, blir hungrig och hetsäter eller håller min restriktion, 60/40 kanske. Onyttigheter fyller mitt nyfunna kcalbehov. Ingen näring till kroppen nu heller.
Vad tror ni då händer?
Ont i knäna. Sömnsvårigheter. Psyket känner sig blått och återigen har jag samma sak att tacka för det, den där förbannade kroppsnojan. Jag inleder 2011 övertränad och med vila, inte så kul.
Summan av kardemumman är att jag nu åter måste göra damage control istället för framsteg och man står tillbaka på ruta ett. Men nu är det nog. Iår ska jag fullfölja mina mål, uppnå istället för att omprioritera.
Mer mil = mer mat. Mer mil = mer vila. Det borde räcka med att gå på samma nit 2 ggr big time.
Så nu tar jag v 3 ledigt och återkommer fräsch som få veckan efter för att smyga igång lite lunk för att det är kul inget annat.
